Eftersom jag ska till Kina i två månader i sommar så kommer jag starta upp en ny blogg, där man kan följa mig. Den kommer inte vara inriktad på psoriasis som denna är, men eftersom sjukdomen är en del av mig kommer det nog ett och annat inlägg om det också :) Jag önskar att så många som möjligt följer mig där, och på min facebook-sida, samt twitter :) Har knappt kommit igång men det är på G :D

• Jag vill kunna tycka om mig själv.

Det här året var första gången jag tog tag i min sjukdom.
Jag bestämde mig för att jag skulle våga, när jag läste på Amandas blogg om Tollare och i Ung Med PSO tidningen. Det kanske var bra, ifall jag vågade ta steget?
Jag var nervös och pirrig, hur skulle det gå?

Till all min förvåning, så släpptes all nervositet när man möttes upp av några glada ungdomar på stationen. Men jag var ändå spänd inför helgen.
Jag som är van att försöka göra det osynligt, täcka över det, etc. Träffade på personer som inte brydde sig lika mycket som jag ifall sjukdomen syntes eller ej.

Stämningen blev genast bra mellan oss alla, vi var bara få, men för mig tror jag att det var bättre. Eftersom då vågade jag fråga de frågor jag ville ställa, kände mig trygg och trivdes bra.

Efter första dagen var jag helt slut efter alla intryck, all information att ta till sig och det som behövde sjunka in.

Andra dagen så var det ett par föreläsningar och övningar.
Den första föreläsningen var med Jens, som pratade om sitt liv och sin väg. Då började jag tänka på mitt/min. Att jag är på väg mot ’ljusare tider’.
Han var otroligt bra och inspirerande, jag höll på fälla några tårar.

Espen, även han var bra. Han fick oss att stanna upp och få oss att tänka på vad som får oss att må bra, se saker i ett positivt perspektiv och samarbeta.

När kvällen närmade sig, började jag gruva mig inför ”imorgon”, jag ville inte hem.
Jag ville ha fler skratt, fler samtal, mera lekar, fler spel, men de underbara människor jag just träffat.

- Det kändes som om jag hade känt dessa personer mycket längre än bara någon dag.

Men det var ändå den sista föreläsningen som var den som tog ”hårdast” på mig, det var när hudläkaren kom. För det är ju min ömmapunkt, men jag vågade även gå fram och fråga, om vad hon tyckte att jag skulle göra, be mina läkare om o.s.v. eftersom jag inte nästan har någon kunskap om det.

Jag har inte accepterat min sjukdom än, men jag är på god väg.
Efter denna helg så har jag blommat mer och mer i mig själv, jag har fått den information, redskap och kontakter som jag behöver för att kunna fortsätta gå i samma riktning med huvudet högt.

Over and out, Cizzi !